Drivetsfiske

Så fortsatte jakten på isrödingen. Idag var det jag och Liggfiskaren Ylvesson som begav oss i nordvästlig riktning vid sjudraget i morse. När vi anlände till vändplanen med utsikt över viken möttes vi av en rolig syn. Två byastofiler hade pyntat viken proppfull med spön, inte under fem var. De sprang kors och tvärs i panik med farhågor om att vi var fiskevårdspoliser. Vi kunde inte hålla oss från att gå rakt emot dom för att sedan sätta oss och fiska alldeles intill. Dock var det trögt i den viken och såväl dom som vi traskade vidare mot andra fiskeplatser. Och på nästa anhalt kom det då äntligen...Rödinghugget. En lätt stöt  blinken inne på grunt vatten, jag lade mig ner för att kika och fick se en gran vit/röd fena vinka adjö. Jag svor till Kent ; fan nu brände jag en fin röding. Jag provade att ta upp blinken och hissade snabbt ner en liten mormyska.
Pang! direkt small det........
En grann bit på bra prexixen kilot.


Misstro och förtvivlan byttes snabbt till hopp och glädje i skön kombination.
Den kan ju knappast simmat omkring här ensam resonerade vi. Någon timme senare visste vi. Ett dussin Abborrar som Kent bryskt avlivat hade varit sällskap.
Hoppet började smått överge oss, vi diskuterade byte av fiskeplats som bäst när Kent svor; Fan heller att den var ensam det finns bara inte.
I samma sekund sudsade min mormyska förbi hålet i ilfart linan drog iväg i sidled och jag fläskade i med ett köttigt mothugg.....

Nu ännu mer nöjd konstaterade jag att turen vänt, fiskeguden var åter med mig. Beslutet om att prova med en ny mössa verkade ha varit riktigt.
Kent började låta lite desperat på rösten. När så klockan med stormsteg närmade sig hemfärd var han riktigt illa däran. Ett beslut om att prova en sista gång med några nyborrade hål lite längre bortgav upphov till ett riktigt glädjetjuut.


bra nog nöjda kunde vi summera och fara hemåt, styrkta inför kommande bravader...